På väg till skolan var jag orolig som alltid över dagens lektioner. Åh nej inte DEN lektionen, där har jag svårt att få en plats där jag inte ser helt forever fudging alone ut! Åååh varför måste jag ha den där också.. Hoppas läraren kommer 120 minuter försent q-q.

 

Och så började det. Dagdrömmandet alltså. När jag satte mej på bussen började jag fantisera om allt möjligt och sen höll jag på att somna, PÅ RIKTIGTTTT!!!1 Det var pinsamt för jag halvsov väl så mitt huvud åkte framåt och jag ryckte till då så den okända personen bredvid mej kanske märkte att jag nästan somnat.. v_v - - - <_< Det är bara pinsamt för att jag är blyg. Annars, I don't fudging care mister sittabredvidmej, om du vet att jag finns och tycker illa om det.

 

UUHHHHH!!! DET ÄR JOBBIGT ATT VARA BLYG. BORDE FÅ TYEP- JAG VET INTE, NÅGOT SLAGS PREVILEGIUM SOM ATT JAG INTE BEHÖVER PRATA INFÖR MER ÄN TVÅ MÄNNISKOR SAMTIDIGT ELLER NÅGOT AERGSGH1!#2 BAJSAR PÅ MEJ HÄR x,x''.

 

Ooups ska försöka att inte förstöra mitt fina först- andra inlägg på den här bloggen med mitt lidande!! Ehum, tillbaka till idag då. Tidigare idag. Runt 8:30, ja, då satt jag ensam i en lektionssal. Nej, nej, missförstå mej fel, det var andra människor där, så kallade elever. Och en lärare. Men jag blir automatiskt avskiljd från de andra på något sätt. Ett särskilt avstånd. 120 cm kanske. Antingen vill de helt enkelt inte sitta bredvid en person de inte vet någonting om, varken personlighet eller bakgrund, eller så tror de att JAG inte vill att de ska sätta sej bredvid mej..? Eller både och? Är de rädda för mej? Någon annan anledning? Jag undrar.. Jag var i alla fall ensam, full av nervositet, på helspänn och tom på egna tankar. Endast blyghetens tankar finns inuti mej när jag är i skolan. Usch och fy och ble.

 

Det räcker med att jag måste SITTA NER, TYST och göra INGET i SKOLAN så blir jag heltrött när jag kommer hem. För i skolan kan jag inte vara mej själv. Jag blir automatiskt blyg. Anstränger mej automatiskt för att inte vara mej själv, fastän jag skulle vilja det. Jag kan inte se på någons ansikte, kan inte säga många ord på raken utan att stamma och få skakande röst. Kan inte stå någonstans utan att tro att någon ser på mej, dömer mej, tänker illa om mej. Kan inte skratta utan att bli påmind om att "De tycker säkert att jag inte borde skratta. Att jag inte hör till dem så jag borde egentligen inte skratta. Förolämpar jag dem nu när jag skrattar med dem? Jag är ju inte en av dem. De tror nog att jag skrattar ÅT dem. De tycker säkert mer illa om mej nu.".

 

När jag skrattar åt deras skämt, åt hur söta alla är med varandra, när de umgås med varandra och gör klumpiga små misstag som man gör i sociala grupper ibland, antar jag, så är jag bara där och observerar. De ser ut att ha så roligt. Och jag blir så glad av det, och skrattar lite tyst i min ärm med hälften av det stora leende jag har inuti mej synligt under ärmen. Jag skulle vilja säga till dem "Kneops! Ni är för söta allihop!" men haha, de skulle nog tycka att det är läskigt att en person de inte känner säger det till dem. De kanske inte känner mej, men jag har sett dem, just nu i runt ett halvår, jag känner dem lite grann, men jag kan absolut inte påstå att jag verkligen känner någon utav dem. Det vet jag för ibland får jag reda på nya saker om dem.

 

Idag fick jag reda på att en till av dem röker. Det var synd, för jag bryr mej om dem, jag vill inte att de ska slösa pengar på droger som försämrar deras och andras hälsa. Stahp it, kneop! Stahp!!

 

Efter den första lektionen kom.. den ANDRA lektionen! Helt oväntat! Gympa. Haha, det var faktiskt roligt för när jag kom in i innegympasalen, var låten Counting Stars av One Republic på, den låt som jag lyssnat på non-stop i många dagar nu och jag bara "JA UMGGG ~Everything that kills me.. makes me feel alive!!~" inuti mej. Det var kul. Och sedan kom låten Timber, den tycker jag just nu också är awsum! Och så kom den där låten.. den där som jag hört tidigare i mitt liv men jag vet varken vad den heter eller vem artisten är eller vad de sjöng. Något med "reality" lät det som.. men jag kommer inte ihåg resten.. TwT

Uppvärmningen var hemsk. Två stycken personer med var sitt band om sej ska jaga. Ingen får springa, varken de jagande eller de jagade. Man får istället gå fort. Blir man tagen måste man jaga istället för den som tog en, då får man bandet av den personen. De två som har band i slutet av omgången får göra 10 situps. När jag fick reda på att det var DET vi skulle göra, DOG JAG GANSKA SÅ MYCKET INUTI. Jag fick tankarna "Blir jag tagen måste jag göra situps inför alla, alla kommer se på mej, alla kommer döma mej, jag kommer se dålig ut inför alla. Jag får inte vara tagen i slutet!" Jag vill inte. Jag vill inte köra sådana här uppvärmningar. Jag vill inte köra någonting i den stilen någonsin någon gång någonstans.. när jag är blyg. Vi körde. Två andra som inte var jag blev tagna i slutet. Jag pustade ut. Lycklig. Jag överlevde. MEN SÅ-, SÅ..... så skulle vi köra en till omgång med ROCKRINGAR.. man var fri i dem, men kunde bli utputtad av vem som helst, när som helst. Man kunde alltså bli utputtad i famnen på en person med band. Bli tagen. BLE! Även den här omgången överlevde jag, blev inte utputtad i famnen på någon, blev inte en med band i slutet. Dog inte extra mycket. Och sen ville läraren att vi skulle köra en TREDJE OMGÅNG!? En med två bandjägare, några rockringar plus en boll! Man var fri i 5 sekunder om man höll i bollen, sedan var man tvungen att kasta den till någon annars blev man självtagen. Läskigt. De vill verkligen sätta mitt liv på spel här. Överlevde även den omgången. Tur för mej.

 

Sedan hade vi badminton och alla lyckades- eller snarare, hade redan från början någon att spela med. Alla reste sina badmintonnät och började spela med varandra. Jag blev själv. "Pffttt, om det är meningen att man ska spela med någon får väl läraren se till att man gör det då, annars behöver jag ingen!" Jag hade ett ganska snett badmintonracket. När jag tog det tänkte jag först "vad typiskt att jag skulle få ett trasigt" men sedan "De kanske ser ut så..? Eller, det spelar väl ingen roll om jag får en lite sned.. eller..?". Kan jag tänka miljoner tankar om vad som helst? Svar: jag vet inte, kanske.

 

Men så jag spelade själv lite grann. Om man nu kan kalla det att "spela". Studsade, sköt, slog, vad säger man, upp badmintonbollen i luften.. Kände mej utanför, det är en bleig känsla. Jag försökte ignorera den, men den fyllde hela mej. Utanför. Ensam. Själv.. Mobbad? Men plötsligt sa en person från en grupp på fyra att jag kunde vara med dem. "Vilka vill du vara med?" Vem jag vill vara med? Jag vill vara med alla er! Det spelar ingen roll! Vad ska jag svara? Vad som lämnade min mun kommer jag inte ihåg. Om jag sa "jag vet inte", "jag vill vara med er" eller "det spelar ingen roll" kommer jag inte ihåg. Eller om jag sa något annat. Det var blygheten som svarade. Inte jag. Men så jag fick spela med dem, trots att vi blev fem med mej. Ett ojämnt antal. Jag fick vara med dem. :3

 

Efter gympan, lunch. Soppa med bröd. Det var inte så illa. Det finns värre mat på den här skolan. Allt på den här skolan är bättre än grus och lera, även om det inte är gott. Inte gott. Gott.

 

På den sista lektionen har man grupparbeten. Film. Det var kul. Även om det var pinsamt. Att prata och bestämma. Att behöva förklara för skådespelarna vad de ska göra. Pinsamt. Pinsamt. Pinsamt!! Även roliga saker blir omringade av pinsamhet av blygheten. Jag kom ganska nyss på att pinsamt är ordet. THE WORD. Det är vad blyghet är. Pinsamt. Det var rätt kul, men också nervöst, fullt av ångest och allt för att nu har jag redan TRE PÅBÖRJADE PROJEKT, INGET AVSLUTAT. Jag kommer få F. Jag kommer dö. Jag finns med på film, när jag är BLYG. NÄR JAG TYDLIGT STÅR DÄR OCH SER OSÄKER UT OCH RÅKAR TITTA IN I KAMERAN. NÄR JAG BARA STÅR DÄR OCH SER MISERABEL OCH FUL OCH IDIOTISK UT. JAG BARA STÅR DÄR OCH GÖR INGENTING. DET ÄR SÅ FUDGING PINSAMT SÅ JAG VILL INTE TÄNKA PÅ DET ENS. Blir bara. Död. Känner pinsamheten, blygheten i mej nu medans jag skriver det här, fastän jag är hemma. Jag känner det i mitt bröst som om jag vore i skolan. Som om jag inte är här hemma i tryggheten.

 

Film var i alla fall, rätt kul. Kunde skratta lite på den lektionen. Skrattade även under badmintonlektionen då de började skrika "JA! VI ÄR BÄST!" när de lyckades skjuta in badmintonbollen(heter det så..?) i nätet. Och allt vad de höll på. De är för roliga.

 

Drar en djup suck. Nu är den här dagen strax över för mej. Skoldagar. Helveten. Allt är omringat av pinsamhet. OMRINGAT. Blir jag glad har jag fortfarande pinsamheten kvar i mej. Jag har fortfarande det där hämmande skalet för min personlighet så att jag inte kan vara mej själv. Vad som än är, när, var, hur, bland människor sådär, där de kräver något av mej, att jag ska prata, då är det bara "Jag önskar jag vore död".

 

Vilket dåligt förs- andra inlägg det blev det här året då. Långt och tråkigt. Jag är jättetörstig. Ska gå och dricka någonting. Bajs på mej.