Blev längre än jag trodde och planerade..
VECKODAG:
Måndag
DATUM: 16 Juni 2014 TIDPUNKT: 00:55:13
Så jag läste ett inlägg från min gamla blogg - Viljan att få vara transparent och nu ser jag, nu känner jag att jag vet lite mer om mej själv.
Jag vet inte om det som jag tänker skriva om nu är helt rätt, eller om det verkligen är så, jag är ingen utbildad doktor eller psykolog eller whutever dakara MEN, det känns som om det stämmer in på mej..
Jag tror att jag borde bli diagnotiserad(stavas det/använder man det så?) med SAD, Social Anxiety Disorder. Jag vill inte se någon i ögonen, jag vill inte att människoögon ska se på mej och tänka något om mej. En hund gör ingenting så länge den inte är lös och ser hotfull ut och springer emot eller är nära mej. Men vad jag försöker säga är.. gudars vad jag är virrig.. nej inte det! Jag försöker säga att jag tror att jag /har?/ SAD.
Att jag är blyg är inte bara det. Jag skulle känna mej tryggare om jag visste vad detta är. När jag läste om blyghet på internet kände jag en del likhet men det kändes ändå som.. något fattades. Jag gick typ i åttan eller nian då jag hade talet om blyghet inför klassen. Nu är jag 17, har gått färdigt ett år på gymnasiet. Shit. Men tillbaka till- så när jag nu vid runt 17 års ålder råkade läsa om denna.. social anxiety disorder, så känns det verkligen som om en del bitar fallit i sina respektive platser. Om man kan säga så.. det tror jag inte. AGH! Vad jag bara förvirrar mej själv mer alltså aeegh!!
Jag vill få svar. Har jag social anxiety disorder blir jag glad för att då kan folk förstå mej mer. Men jag är inte glad att jag har det om jag har det. Men vad jag än har så är det fking bajsigt.
Uhum.. Nu runt 45 över 12 på natten så är jag sugen på att börja bloggdesigna igen. Det var kul att göra. Men den här datorn suger verkligen. Min bloggdesign ser konstig ut här, jag vet inte varför..
Jag saknar faktiskt min gamla blogg lite. Den var rätt fin och inte så misslyckad som jag trodde nu när jag ser den.. *Suck* Det är bara jag som är misslyckad här ._.
SKOLAN ÄR I ALLA FALL SLUT JUST NU! SOMMARLOV! SOMMARLOV JAAAA!!!
Fast så är det ju den här pappan då.. "Stäng av med det ni håller på med och kom ut och var lite.. lite sociala."
VAAAAAAAAAAAD FAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAN!!!!!!??????????
DET ÄR SOMMARLOV FÖR I HELVETE. OKEJ NU BLEV JAG ARG. Bara jag tänker på det blir jag förbannad och ledsen. SNÄLLA. JAG BER. Jag har ledigt nu, snälla låt mej göra vad jag vill. Snälla låt mej rita, skriva, se på anime, göra vad jag vill nu, låt mej komma närmare min dröm. Jag vill verkligen inte stå utomhus och se på när idiotiska småsyskon som är taskiga mot varandra cyklar omkring runt vår gata och försvinner så att jag måste leta efter dem. SNÄLLA. JAG BER. SKOLAN HAR JUST SLUTAT, SNÄLLA LÅT MEJ.
Jag vet inte om jag tycker om min pappa längre. Han verkar tro att han har helt rätt hela tiden. Det känns som om jag skulle säga vad jag tror och tycker och tänker så skulle han säga "Va!?" och se på mej med en disapproving look med ilska i, som om jag just sagt något helt idiotiskt. Jo, det är hans normala reaktion, det vet jag. Det är läskigt. Det gör mej ledsen inombords. Det gör mej nervös. Jag vågar inte säga emot honom, då blir han arg och skriker tills han övertygat en om att han har rätt. Eller snarare, tills man blir tvungen att gå med på hans sätt att göra saker på, inte ett dugg övertygad.
Det är hans dåliga sida. Han har en god också, då han köper oss godis när han har råd och kramar oss - det är när han är på humör.
Men vet ni vad? Jag tror inte jag tycker om min pappa ändå. Jag vet inte vad han tänker, jag känner honom inte. Han verkar vilja oss gott. Men då skulle det vara så mycket bättre om han lät mej sitta på datorn och göra vad jag ville åtminstone nu under sommarlovet. Ser han inte hur glad jag är? Kanske inte, jag bara stirrar på en skärm trots allt. Men jag är mycket gladare när jag får skriva och rita vid mitt skrivbord än när någon skriker åt mej att stänga av för att den tror att jag inte gör något viktigt. Det här är viktigt. För mej.
För i helvete.
